Egentligen vill jag inte ge mig in i den ankdammsverksamhet som min

gode (?) vän Bloggovitj ägnar sig åt men eftersom jag är hans ikon på blogghimlen vill jag klargöra en sak:

Jag är den musikaliske mästaren och han är, eller snarare vill vara, min lärljunge.

Min musiksmak är som jag tidigare påpekat världens bästa medan Bloggovitj lyssnar på allt, och då menar jag verkligen allt. När jag och random grabbar åkte med honom i hans föräldrars pimpade Japanjeep kändes det som om jag var på ett högstadiedisco. Jag har ingen aning om vad varken artisten eller låten hette men det var avskyvärt.

I mitt tycke bör man vara begränsad i sitt musiklyssnande om man ska ha någon trovärdighet, man kan inte vara som en gädda (läs mer om gäddors matvanor på Wikipedia eller liknande).

Dagens musikstycke är hursomhelst en fantastisk låt av Billy Bragg. Låten heter A new England och jag tänker inte ge mig in på att beskriva låten, lyssna på den och njut. För övrigt är Billys gitarrspelande magiskt.

Ni får ha överseende med att publiken vrålar i refrängen...

Ikväll ska jag, till skillnad från Hjalmarsson titta på The Soundtrack Of Our Lives i Huskvarna, nästa blogginlägg handlar förmodligen om den spelningen.

Försök nu inte ens hitta några stavfel eller liknande i min text, om sådana finns beror det nämligen på stress eller klumpiga fingrar och inte på okunskap.

(Min sambo sa precis till mig att jag skulle byta presentationsbild för att den jag har "inte är så himla snygg" så jag antar att jag får byta...Hon sa det nämligen med eftertryck).

Jag vet, det är alldeles för långt mellan mina inlägg men se inte på det på ett negativt sätt. Betänk att mina inlägg blir bättre om jag får längre tid på mig att skriva dem. Det är en tid med många nya skivsläpp just nu men den skivan jag har sett fram mest emot är helt klöart Mando Diaos nya platta. Borlängerockarna verkar aldrig sluta att överraska och när de samarbetar med producenter som har fingrat i Latin Kings underbara låtarkiv förstår man att de än en gång kommer med något som känns nytt och fräscht.

Give me fire, som albumet heter, är en dansant samling låtar där debutsingeln Dance with somebody anger tonen. Lyssna på den nedan.

På fredag är det TSOOL i Folkets park i Huskvarna, det får bli den perfekta uppladdningen inför lördagens drabbning med Westervik på bortaplan.

På återhörande...

Förmodligen är det lovveckan som gör att mitt besökarantal stiger, jag kan inte tänka mig att det är alla de intressanta slutsatser jag drar kring livet och alla dess gåtor.

Mina förhoppningar är givetvis dock att besökarna kommer för att ta del av min oerhört utsökta och delikata musiksmak vilken jag delar med mig av frikostigt som få.

Jag kan inte påstå att jag är speciellt religiös av mig (jag är egentligen inte troende alls), ändå tycker jag att följande musikstycke är ett av de bästa som gjorts, någonsin (jag vet...jag skriver så om nästan allt).

Låten som heter Jesus blood never failed me yet handlar, precis som titeln antyder, om att hur dåligt sångaren än har det så har inte Jesus övergivit honom. Musikstycket bygger på en textloop som framförs av en uteliggare i London och som spelades in någon gång i slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet. Textstycket var tänkt att användas i en dokumentär kring uteliggarna i London men blev vida känt när Gavin Bryars tonsatte det 1971.

Jag kan inte hitta något musikstycke eller någon låt där sångaren låter mer äkta när han sjunger...

Under sportlovsveckan har jag i min ensamhet beslutat mig för att lyssna igenom den lp-samling jag införskaffade för några månader sedan. Samlingen består av 5 dubbelsidiga skivor med Springsteenlåtar. Den absolut bästa, och kanske den bästa låt som någonsin gjorts, bjuder jag er på idag. Bruce är ett fenomen i sig, hans glöd och engagemang verkar aldrig ta slut. Hans senaste skiva kom ut för bara några veckor sedan och konserterna blir slutsålda gång efter gång, jag skulle ge mycket för att få se honom.

Jag och Bloggovitj var för övrigt och åt på Thairestaurang med Nygge idag, det var första gången han åt "Kinamat" sa han...han verkade ganska nöjd...

Hej alla läsare, idag har jag fikat, jobbat o så typ...good...fine. I love it du vet, att bara glida runt o softa...fine nästa vecka när det är lov...lovely=)

Nej, det är inte så jag vill ha min blogg men jag kände ändå för att pladdra av mig nu när jag har blivit en stadig besökare på en av Bloggovitjs länkar...

Den tanige ynglingen i förra inläggets youtubeklipp har växt till sig och en av de absolut bästa låtarna han har varit delaktig i tänkte jag bjuda på idag. Det är en låt som passar en fredagskväll. The Libertines har gjort många väldigt bra stycken men detta är väl ändå ett av de bättre?

Jag hörde vid lunchbordet att Melodifestivalen drar in över landet likt en epidemi til helgen. Årets tävling består tydligen av 17 startheat, 11 semifinaler och 3 finaler där de tre vinnarna i varje final hamnar i en superfinal. Hela tävlingen ska enligt säkra källor avgöras av TV-publikens röster och SVT räknar med att betala lönerna till sina medarbetare i 14 år framöver med hjälp av intäkterna.

Det vidriga musikvidundrets intåg gör att jag ställer mig (och er) två frågor:

Hur klarar man sig undan från Melodifestivalen?

Hur ska nu deltagarna i Let´s Dance få några röster när telefonräkningarna stiger i höjden på grund av Melodifestivalen?

Jag har inga svar, är det någon som kan hjälpa mig?

Enligt mina beräkningar bör detta klippet vara från mitten av 90-talet, jag skulle nämligen gissa på att Pete köar till Oasis andra album Whats the story? (Morning glory) från 1995. Den 15-årige (en gissning) ynglingen blir av en händelse intervjuvad av MTV och bjuder på några ytters annorlunda svar.

När reportern ber honom summera Oasis i en mening väljer han att säga att Noel är en poet och Liam en "tonecryer" , när han dessutom drar till med att de kan liknas vid ett par byxor är lyckan gjord för reportern som givetvis inte har en aning om att Pete är en blivande stjärna i band som

The Libertines och The Babyshambles.

Det blir alltmer sällan jag skriver inlägg nu, anledningen är att jag inte har haft tid att orientera mig i mer musik och det är ju faktiskt det jag vill skriva om.

För en dryg vecka sedan var jag dock på Oasiskonsert i Göteborg. med tanke på att de var mina husgudar under mitten av 90-talet så var jag ganska nöjd med konserten men det var det inte alla som var. Aftonbladets musikskribent gav spelningen ett - och det ligger förmodligen närmare sanningen än mina + + +.

Dagens youtubeklipp blir, med anledning av denna korta inledning, en låt med Oasis. Låten heter Digsys Dinner och är från deras första album Definitely Maybe från 1994. Nästa klipp jag lägger in är förhoppningsvis (om allt går som det ska) ännu mer Rock´´n Roll...

Kolla för övrigt in vilken glidare Liam är med sin tamburin och sina ascoola solglasögon...

Den uppenbara glädje som folk verkar känna i att kritisera min text är beklämmande. Jag skulle ta oerhört illa upp och känna mig dum ifall jag uttryckte mig konstigt eller gjorde ett stavfel för att jag inte visste bättre. Sanningen är dock den att jag är totalt ointresserad av bilar och därför bryr jag mig inte ifall det är en Porsche, Fiat eller Ferrari...jag tror att budskapet går fram ändå.

Varför bryr jag mig då inte?

För att jag inte är ett "fordon".

Ordlista:

Fordon - Bilintresserad människa som går igång på fäljar, krom och förgasare. "Fordonet" i fråga har ofta keps och snus men det är inget krav, han eller hon lyssnar på eurodance (gärna bra låtar i danceversion) och skattesatsen är högre eftersom fordonsskatten ingår i den "vanliga" skatten.

Varför skulle jag behöva skriva detta inlägget?