Gårdagen var magisk...

Bruce var i högform och nästan alla mina favoriter fanns med när låtlistan summerades. Utförlig rapport, foton och eventuellt något klipp kommer när euforin avtagit något...

Kim Källström - Jättebra!

Oj oj oj, detta inlägget var otroligt meningslöst.

Om man tycker om den kärnan jag vill presentera blir dagens inlägg kärnfullt...

...kort och kärnfullt.

Sverige - Danmark, undertecknad är sjukt nervös och skulle aldrig få för sig att tippa matchen. Jag har slutat att bry mig om startelvor och liknande för vi spelar alltid jämna matcher och går vidare utan att skönspela ändå.

Springsteenuppladdningen börjar närma sig sitt slut och idag kommer mitt absoluta Bruce-klipp.

Inför en konsert i Köpenhamn var Bossen ute på gatan och spatserade när han fick syn på en gatumusikant som spelade hans låtar, vad gör då superstjärnan?

Jo, han tar sig en gitarr och kör en duett med den minst sagt förvånade spelmannen inför en minst sagt förvånad publik. Detta är otroligt stort och jag får rysningar varje gång jag ser klippet. Låten ja, The River, det är en av de första låtarna jag hörde med Bruce och jag fastnade direkt...Magi!

Over and out... 

Bildtext:

Igår var jag, bror Bacon och Jocke (Bloggovitj) på fotboll. Det var Tessan som lirade för Zlatans Harem och de vann för första gången i år. Segersiffrorna skrevs till 2-0 efter att ZH haft tre chanser...

När jag öppnade dagens JP såg jag till min förtjusning att Bruce Springsteen fick idel lovord, efter att ha läst färdigt artikeln fick jag se vem som hade skrivit den och vips var jag +/- noll...

...skribenten som hade lovordat konserten, gett den fem stickor och i princip hävdat att det var det bästa han hade sett var allas vår

Berg- och dalbane"Tobbe", killen som ser allt i svartvitt.

RÖSTA--------------------------------------------------------------->

Jag tror i och för sig fortfarande att det kommer att bli en magisk upplevelse...

RÖSTA--------------------------------------------------------------->

Gårdagens musiktips hämtade jag från en solklar favoritplatta när det gäller Bruce, Darkness on the edge of town. För att minimera risken att snöa in på enbart den plattan väljer jag idag bort superlåten Badlands och plockar istället fram en pärla från bossens första studioalbum Greetings from Asbury Park, N.J. från 1973.

Lost in the flood är en av Springsteens många episka låtar och jag bara älskar den sorgsna texten om en(?) Vietnamveteran.

Tre verser, tre olika händelser, tre sätt att förloras i floden...

"All the redemption I can offer, girl, is beneath this dirty hood
With a chance to make it good somehow
Hey what else can we do now
Except roll down the window and let the wind blow back your hair
Well the night's bustin' open, these two lanes will take us anywhere
We got one last chance to make it real
To trade in these wings on some wheels
Climb in back, heaven's waiting down on the tracks"

Så lyder texten i ett av musikhistoriens absolut bästa partier, ni som kan er musikhistoria (och till viss del mig) känner till att det är några rader från Bruce Springsteen´s Thunder Road.

På söndag ska jag åka till "den kungliga hufvudstan" och titta på Bossen, av den anledningen kommer bloggandet till stor del handla om detta event vilket jag ser fram emot likt ett barn längtar till Julafton.

Jag tänker mig att jag ska presentera några av mina absoluta favoriter med Springsteen, det kommer inte att bli lätt att välja men jag gör ett modigt försök.

Rösta gärna i min omröstning, det skulle vara roligt!

För övrigt...jag läste några av Robinsondeltagarnas bloggar och det var förmodligen det värsta jag har läst på länge. jag rekommenderar skribenterna (främst Christian och Mika) att läsa Demokratins värdegrund och SAOL från pärm till pärm...

...när jag tänker närmare på det kanske de borde börja läsa något, vad som helst, förutom TV-tablån och kontoutdraget.

Som sagt, det vore skoj om du la din röst.

Som avslutning ska jag så presentera dagens Springsteenfavorit.

Mästerverket har fått namnet Racing in the street och vad som först fångar min uppmärksamhet är den smått fantastiska pianoslinga som löper genom hela låten, allra bäst är den runt 1 minut in i klippet.

På riktigt, den är ju sjukt bra!

Länge sedan sist, javisst!

Jag har, vilket ni säkerligen har överseende med, haft fullt upp med att arbeta i mitt nya växthus. Jönköpings "Forrest Gump" har blivit lovad rädisor, jag har tänkt att kasta ner dem till honom från balkongen som proviant när han tar en av sina dagliga promenader.

Det börjar bli grönt i krukorna nu...

Tänkte förresten tipsa om den absolut bästa träningsmusiken i dagens inlägg, med "Your Demise" i öronen går det faktiskt inte att fuska...

Jag är vanligtvis ingen fan av denna sortens musik men jävlar anamma vad det går undan...

Nästa gång är förhoppningsvis INTE om en vecka...

Jag ber om ursäkt för att beskedet om att jag har byggt och numera nyttjar ett växthus raserade er bild av mig som en machoman, jag antar att man får ta det onda med det goda.

Efter att ha botaniserat, inte bara i mitt växthus, utan även i bloggterrängen inser jag att man som bloggläsare väldigt ofta får uppfattningen att bloggaren i fråga tar sig själv på ett alldeles för stort allvar.

Jag vill av den anledningen klargöra att jag tar mig själv på enormt stort allvar, inget av det jag skriver är ironiskt (eftersom ironi är väldigt svårbegripligt i skrift) och jag har heller ingen anledning att inte ta mig själv på stort allvar.

Mycket av det jag skriver är av stor betydelse för väldigt många (framförallt för framtiden) och musiken jag lyssnar på är "den rätta vägen".

Som sagt, det finns ju en fara i att man uppfattas som en dryg översittande besserwisser. =)

(Jag avskyr dessutom smileys)

Dagens musiktips går hand i hand med min egenodlade personkult, kulten som gör gällande att jag är en original gangster med skotthål i min före detta bil...

Visst fan är både beatsen (för nu är det inte musik längre) och dialekten sjukt sköna, att sedan texten är tänkvärd också gör följande låt än bättre.

The Streets släpper alldeles för få skivor...

I dagens andra inlägg är det så dags för att påbörja en följetong vid sidan av musiken här på bloggen.

Jag har, vilket har framgått i vissa av blogginläggen, snickrat på ett västhus i balkongformat under ett antal veckor. Bakgrunden till att "husbygget" tog fart är en alldeles för lång historia och den har jag verkligen inte ork till att redogöra för här och nu, vad jag däremot har ork till är att visa er min skapelse. Växthuset har gångjärn i nederkant vilket gör att det är enkelt att pyssla om "det gröna". Om ni är riktigt snälla och inte skrattar åt min skapelse kanske ni får se det nästa gång.

Som bilden avslöjar har jag redan drivit upp en basilikaplanta, nästa gång ni får höra något om mina odlingar kanske det har börjat att gro i någon av mina andra krukor.

Så var det då det här med att matcha musik med inlägg. Rose Garden med Lynn Anderson känns förmodligen som en självklarhet för några av er men det känns alldeles för uppenbart.

Vilka slutsatser ni än drar av mitt låtval så är det inte som ni tror, i nuläget är det enbart embryon av rädisor och krasse som ligger i de jordfyllda krukorna.

Förbannat bra låtval blev det även om det egentligen är långt ifrån sådant jag lyssnar på i vanliga fall. Av den enkla anledningen har jag inget mer att säga om musiken som spelas (för ovanlighetens skull).

Ursäkta den taskiga meningsbyggnaden och avsaknaden av djupsinniga kommentarer men jag är alldeles för exhalterad för att kunna åstadkomma någonting riktigt bra.

OBS! Jag är inte drogliberal...kände att det var läge att klargöra det.

Idag ska jag blogga om en sak jag tycker mycket om och en sak jag inte tycker om alls...ni får själva gissa vilket som är vad.

Min bättre hälft  (som man ju uttrycker det när man börjar närma

sig 30 Oh FY!) har idag fått något som jag fick för ett antal månader sedan, sitt massmediala genombrott. I en artikel om fotboll på gräsrotsnivå med klacksparkar i centrum står det att läsa om tjejerna som jämför sig med Zlatan. De vill såhär i efterhand göra gällande att citaten skulle vara ironiska men jag vet inte, kanske handlar det om en förvrängd självbild...eller så har jag sett dem spela alldeles för sällan. Fin är hon iallafall i sin matchtröja, Therése. Artikeln hittar du här.

Med tanke på att mitt syfte och mål med bloggen är att skriva om musik tänkte jag ackompanjera artikeln med ett litet stycke musik. jag hade en hel uppsjö av fantastiska låtar att välja mellan, några exempel: We are the champions med Queen, The winner takes it all med Abba eller The irony of it all med The streets men jag gjorde det enkelt för mig. den fruktansvärt irriterande låten av den lille skånske pågen får bli mitt första och förhoppningsvis sista lågvattenmärke här på bloggen (men Jocke, du gillar den va?).